För att älska en person tror jag att jag behöver se personen. Vad tycker hon/ han om, vad är det som gör att just vi är vänner, listan över sevärdheter kan göras lång.

Men i begreppet se, tror jag också att det handlar om att ge en person av min tid. Att ge uppmärksamhet.

Egentligen allt det som jag inte gjort, inte haft tid med för att jag, Sarah, varit för upptagen av mig själv. Sorligt men sant.

Det finurliga verkar vara att den som lider mest av det är jag. När jag istället lyfter blicken och börjar upptäcka mina medmänniskor blir jag ju alldeles lycklig av all den skönhet som faktiskt döljer sig i människor.

Det är nog en gemensam resa trotts allt, jag vill tro att vi gör livsresan tillsammans!

Shalom

Hej!

Mellan det att jag var 18 år till 24 levde jag utan någon närmare kontakt med människor.

Fruktansvärt var det!

På grund av omständigheter gick det inte. Vet inte om någon kan känna igen sig men ibland kan själen bara inte landa. Den liksom flaxar rädd och oroligt runt.

Ändå var det tack vare värmen från medmänniskor som gjort att jag fått börja tycka om mig själv och andra.

Idag har jag vänner, fantastiska vänner, lysande vänner, som jag får dela mitt liv med.

Så coolt tycker jag att få känna samhörighet med en annan människa.

Vet inte, men jag tror att känna sig omtyckt och att tycka om är något av det viktigaste här i livet.

Hoppas jag berättat för mina vänner hur mycket jag tycker om dem!?

Tacksam att få vara vän,

Sarah